Hos mig själv, För mig själv.
Varför känns det alltid som att tiden inte kommer finnas imorgon när jag vaknar? Som om världen kommer antingen vara borta, eller helt annorlunda och det lilla jag är glad för har flytt sin väg. Klockan rinner på, men det gör inget, så länge jag är vaken. Jag är en ganska så stillsam person, som klarar av och gillar monotona saker, till en viss gräns förstås och olika beroende på vad det gäller. Men oftast mer än vad folk tycker är vettigt, jag är itne tråkig, jag trivs helt enkelt med det jag är van med och att utveckla det. Utveckla mig själv. jag hatar att skriva såhär långa fula stycken men det känns vettigt idag att inte göra uppdelningar i känslorna. Ännu. Pianot klingar vackert och jag saknar bara en röst lik J.Bergs ur min mun. Förlåt men ja.
Drömmar fyller Tiden & Han väljer
sig osårbart Fin, Ett äckel
Han slutar hata Av sömn & lögner
en oskadad Tid, Det läcker
Bevandrade steg över barndomsMark
Hjärtat blundar, för Allt
Nu flyr tiden Ett vitt på Svart
Tvnyans är kärlek, gammeldags
Två ackord. En melodi. Om och om igen. Så Behöver jag Dig.
En öppenLåst Dörr & Flickan
tänker tankar Ett slut
En vit önskan om Att Livet
vore graverat Full retur
Återigen några staplade textrader.
Ett vasst Hål, avgrundsmärkt
tankar skär dit en helt ny färg
Tvekan blir, en Sanningslek
En Timme i trans, en Diskution
tiden utgör Gift i blod
Klockans slut, inget som Vi ser
En hemlighet, ett skrik om hjälp
tystnad gör ont av sig själv
Ett Låst rum, ett oskrivet brev
En svår romans, Vackert högmod
trevandet göms i lånat blod
Verklighet, Ljuger & mycket mer